Jag

Förstasida   Dagbok   Jag   Båten   Installerad utrustning   Tänkt utrustning   Planerad rutt


Jag är av årgång 1958 och heter Lars. Har nästan alltid bott i sydvästra Skåne på söderslätt.

Jag gick på gymnasiet en 4-årig teknisk utbildning men inriktning el tele. Efter en kurs i att reparera stordatorer fick jag jobb som serviceingenjör hos Philips. Detta var i PCns tidiga barndom och ute i fält var det dumma terminaler och minidatorer som gällde. Vi körde runt och laga terminaler hos våra kunder (posten, apoteket, många banker och resebyråer). Det var mest finmekanik som gick sönder. Men största delen av tiden vara att köra bil, och det är jag inte särskilt road av men kan. Under semester stod bilen i princip still. Företaget blev uppköpt några gånger och därför skifta arbetsgivaren namn men jag var kvar. Efter 18 år sa jag upp mej. Det drogs ner, jag fick ett bra erbjudande och jag slapp bilen.
Efter en 80 poängs KY utbildning i programmering börja på någon underlig väg som CAD ritare. (Nej, det har inget samband). Nu efter drygt 8 år har jag sagt upp mej till den 1:e maj 2014 för att komma igång med min länge planerade långsegling. Det är ett litet bolag med mycket skiftande mängd jobb, så jag kunde inte få tjänstledigt. Men är där jobb, så är jag välkommen tillbaks på hösten. De vet också att jag kommer att segla vidare året efter.

Jag bor i en liten sommarstuga i Höllviken. Denna har jag vinterbonat.
När man är ute och seglar under längre tid (mer än två år), blir ekonomin en viktig fråga. Det är svårt att ha kvar något hemma som äter pengar. Nu har jag ett eget hus och där finns banklån på det. Det skapar också skatt (eller avgift). Jag har planerat att ha kvar huset (så har jag någon anledning att komma tillbaks) och hyra ut det. I Höllviken är det mycket höga priser på hus. Jag hoppas därför att jag skall kunna få en så stor hyresintäkt att det räcket till banklån, skatt och att där också blir en liten peng över som räcker till mat. Tyvärr är det inte i sådant skick att det går för tillfället. Men jag har säkert någon kompis som vill bo där om hen slipper att betala, och då kan hen inte ställa krav på standarden. Själv få jag leva på besparingar. 1:a etappen är bara 5 månader. Just nu lägger jag all tid på att få båten i ordning. När jag kommer hem har jag ingen båt och kan därför lägga tiden på huset.
Jag har, som sagt, lång erfarenhet av finmekanik och hoppas därför kunna reparera instrument och elsystem under resans gång. Långseglare i allmänhet har inga pengar (inte jag heller), och det är därför svårt att ta betalt av dom. Då får man istället byta tjänster, jag kan till exempel inte laga en tand på mej själv. Men där finns många (och de blir allt fler) pensionärer. Dessa har en inkomst och de är beredda att betala för tjänsterna de behöver. Dessa pengar skall förhoppningsvis räcka till reparation och underhåll av båten. Nu har jag rustat henne under flera år, så där bör inte bli så stora utgifter. Till exempel har jag en bottenmålning som skall hålla i minst tio år kanske femton. Vissa sträckor (t.ex. skärgården i södra Chile eller Alaska) finns det mycket få båtar och då måste jag leva på besparingar.
De första åren kommer jag bara att segla på sommarmånaderna och vara iväg cirka fem månader åt gången. Däremellan kan jag bo i mitt hus, ha ett jobb och tjäna lite pengar.

Jag har diabetes typ 1. Det har jag haft i drygt 45 år. Som tur vad har jag inga större men av det, lite sämre känslighet i fötterna, sämre funktion på njurarna men ingen påverkan på ögonen. Sen har jag ändå fått börja använda glasögon, men det är mest på grund av åldern.
Jag har en Roche Accu-Check insulinpump. Den ger mej en viss frihet. Ett exempel är när jag häromåret låg jag i en naturhamn i södra Norge. Under natten vred vinden 180° och ökade i styrka. Jag fick därför, i det tidigare bra skyddade läget, vinden i aktern. Jag vakna av att båten dunsa mot klippan. Jag tänkte/hoppades att det bara var en tillfällig våg, men när det dunsa till igen så förstod jag att jag dragga. Snabbt på med kläder, upp och starta motorn, iland och få in landförtöjningen och knuffa ut fören från land, och sedan tillbaks i båten och kör därifrån. Under dagen går sen allting fel. På vägen ut från natthamnen stannar motorn. Då hade jag redan seglen uppe, så det var ingen fara. När jag ligger i fjorden och kryssar fastnar jag i ett fiskenät som bromsar båten så mycket att avdriften börjar bli kritisk. Men jag fick loss det. När jag väl kommit ut på friare vatten och allt lugnat sig skulle jag egentligen äta frukost, men det ville inte magen. Jag var lite sjösjuk. Då är det skönt att insulinpumpen är rätt programmerad, för när jag kontrollera blodsockret så var det ok. Skulle det inte varit ok kan jag alltid antingen ta lite insulin eller äta lite druvsocker. När jag flera timmar senare kom in och hade ankrat i en skydda vik så var blodsockret fortfarande ok. Då hade magen också lugnat sig så jag kunde få i mej min frukost. Att jag måste bära pumpen dygnet runt med max 20 minuters uppehåll är det nog bara diabetiker som förstår att det är frihet.
Att motorn stanna var inte så konstigt. Jag visste att tanken var nästan tom och jag skulle fyllt på innan jag segla iväg på morgonen men det gick ju lite snabbt. Det var också därför jag var snabb med att få upp lite segel.

Jag hade tidigare en Amigo 23:a som jag köpte i slutet av 80-talet. Det var min 1:a båt. Jag kände att jag någon gång ville komma iväg och segla riktigt långt men att Amigon var lite liten och långsam. Därför köpte jag Netta 1996. Hon fick namnet Frida. Hon är mycket snabbare men ändå lätthanterlig.

När man pratar med folk om att långsegla så får man ofta frågan hur är det att vara ensam mit ute på ett stort öppet hav under så lång tid? Jag kunde inte svara på det, så därför anmälde jag mej som paying crew på en segling mellan Västindien och Sverige. Vi var åtta man inklusive skepparen och sju skifta om att segla. Den båten skulle mellanlanda på Bermuda och det tyckte jag kändes extra tryggt. Turen vara i nio veckor med de två första i Västindien. Sträckan Antigua Bermuda tog nio dygn. Då var det fortfarande varmt, inte så hård vind men dikt. Sträckan Bermuda Azorerna tog femton dygn och vi hade bara två dygn då det blåste mindre än 15 m/s. Trots att vi låg dikt bidevind så kunde vi inte sträcka. Som mest var vi 100 M norr om linjen men vi behövde aldrig slå. Tyvärr så sakna båten automatstyrning, så vi skifta om att var två man på vakt och styra.
Efter den turen så kan jag svara att det är inget problem för mej att vara ute på öppet hav. Man har inte två dagar efter varann där vädret och havet är likadant, det är mycket omväxlande.

Jag har gått de flesta kurser som finns inom navigation för fritidsseglare. De flesta har varit lärorika men där finns undantag. Den sämsta var nog kursen i astronavigering. Astronavigering går ut på att man mäter höjden över horisonten på solen, månen, en planet eller en stjärna. Samtidigt noterar man tiden för mätningen. Normalt slår man sedan i tabeller och får fram en linje som man befinner sig på. Har man tagit två höjder i olika riktningar får man två linjer som korsar varandra, och där är jag. Planeter och stjärnor syns bara i gryning och skymning men då är det också svårt att säkert säga var horisonten är. Tar man en solhöjd och får dess linje kan man några timmar senare ta en ny solhöjd (i en ny bäring) och få en ny linje. Den ena linjen flyttar man så mycket som båten rört sig och därmed får jag ett kryss där jag är. Men under denna kurs gjorde vi inte så utan vi tog våra solhöjder, men se la vi in värdena i ett Excel-ark som i sin tur gav oss positionen. Men man missar en viktig poäng. Om jag har en fungerande dator ombord, så har jag tämligen säkert också en fungerande GPS, och då behöver jag inte göra några mätningar. Men där var ändå något jag lärde mej på kursen. Man tänker att för att ta en höjd så behöver man en fri horisont, men en fri horisont innebär inte att horisonten skall vara tom utan att det man ser vi horisonten är havsytan och inte land. Att där är land bakom gör ingenting. Detta betyder att när man är på båten och har mer än två sjömil till land, så har man en fri horisont. Vi fick också lärt oss att ta en middagsposition. Det går ut på att man ser på klockan när solen står som högst. Detta ger båtens longitud. Solen gör ju 360° runt jorden på 24 timmar. Höjden på solen över horisonten ger latituden. För denna beräkning behövs en tabell som är stor som ett A5 papper och den är inte årsberoende.

Under åren har jag seglat minst fyra veckor i sträck. Två gånger har jag gjort nioveckors turer. Ena gången segla jag via Gotland, Stockholms skärgård till Åland och tillbaks längs ostkusten. Andra långturen gick till Nederländerna och via Stande mast rutt till Amsterdam. Under en segling till Shetland hade jag en kompis med mej, så vi kunde segla Skagen Lerwick i ett sträck. Det tog fem dygn. Vi hade fyratimmarsvakter på dagen och tretimmars på natten. Det var i början på juli så det var inte många timmar mörkt på natten.

När jag köpt radarn prova jag att segla ensam sju dygn i sträck. Jag segla upp till Örnsköldsvik, 700 M. Jag satt radarn att den skulle larma om där kom något närmare än 2,5 M och sen gick jag och la mej. Många gånger var det något som larma under natten men sällan mer än en gång och aldrig något som var någon fara. Det fungera bra. Jag har vid senare tillfällen provat samma sak i södra östersjön och där fungerar det inte, det är för mycket trafik, men AIS:en fungerar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar